Debatt: Otidsenligt att tillämpa ”läckagerabatt”

Publicerad: 4 mars, 2019

Rättspraxis för ”läckagerabatt”, eller ”onormal vattenförbrukning och/eller överförbrukning hanteras” enligt Svenskt Vatten P100, minskar incitamentet för ledningsägaren att hålla sin anläggning i gott skick och skyndsamt åtgärda uppkomna läckage. I ett samhälle där man i allt högre grad eftersträvar ett långsiktigt och klimateffektivt nyttjande av energi och resurser är det otidsenligt att man genom att tillämpa ”läckagerabatt” subventionerar fastigheters läckande bristfälliga dricksvattenrörnät och installationer.

Svenskt Vatten P100 9,3 Bilaga: Rättspraxis för hur ”onormal vattenförbrukning” och/eller ”överförbrukning” hanteras:
”Enligt rättspraxis är huvudprincipen fortfarande oförändrad, dvs att varje fastighetsägare ska ansvara för allt vatten som levererats till fastigheten. Men under särskilda förhållanden, där vattenförbrukningen avsevärt avvikter från normalförbrukningen, har VA-nämnden med hänsyn till skälig och rättvis kostnadsfördelning mellan abonnenteran inte ansett det vara rimligt att ta betalt fullt ut. VA-nämnden har i sådana fall ansett en skälig avgiftsnedsättning vara motiverad. I ett fall bestämdes nedsättningen till en tredjedel av den totala VA-avgiften, i ett annat fall till en fjärdedel.”

Grunden till denna ”läckagerabatt” bottnar alltså i att man inte ska ta betalt för det utläckande vatten som inte belastar avloppsledningar och reningsverk, men principen gäller inte om fastighetsägaren exempelvis vattnar gräsmattan eller på att sätt spolar ut vatten som inte återförs via avloppen.

Att en läcka inte belastar reningsverket är delvis fel. Omkring hälften av de större läckorna kommer upp på marken inom ett par veckor, hälften försvinner ner i marken där vi också har de mindre läckorna. Dessa hittar sina egna vägar och oftast in i dag- och spilledningar. Om en fastighetsägare inte åtgärdar läckan beror det oftast på att den inte märks genom att det blir vatten på markytan. Läckor som inte åtgärdas inom fastighetssidan är oftast läckor på äldre ledningar (galvrör) och är det äldre rör så har vi också gamla betongrör till spillvattnet som är dåliga och tar emot läckan. Alltså är resonemanget fel att ge ”läckagerabatt”.

Vi menar att praxis med ”läckagerabatt” minskar incitamentet för ledningsägaren att hålla sin anläggning i gott skick och skyndsamt åtgärda uppkomna läckage. Även läckage inom de privata anläggningarnas ledningar bidrar ju i hög grad till den belastning som i värsta fall innebär begränsningar av leveranssäkerhet och tillgänglig trycknivå för alla brukare av den allmänna va-anläggningen.

I ett samhälle där man i allt högre grad eftersträvar ett långsiktigt och klimateffektivt nyttjande av energi och resurser är det otidsenligt att man genom att tillämpa ”läckagerabatt” subventionerar fastigheters läckande bristfälliga dricksvattenrörnät och installationer.

Styrgruppen för SSTT:s intressegrupp Läckagekontroll